Att vara förutseende

Det finns en del människor som är omständiga, som förstorar upp saker och väljer att ödsla tid på sådant man i efterhand kommer på är oviktigt.

En av mina största rädslor i livet är att jag en dag ska vakna upp och inse att det är för sent. För sent för att leva. Leva det liv som ska vara mitt och bara mitt.

Det är just av den anledningen som jag idag har sparat mängder av tid på att inte plocka ned mitt väggur för att vrida tillbaka klockan.

Nu stämmer den klockan för första gången på ett halvår.

En vanlig fredagsdejt

Resan hem från Norge gjordes med en ursäkt om att jag skulle få återse min läkare som jag inte sett på ett år. Jag kallade det en dejt och sade mig se fram emot att låta honom höra hur mitt hjärta slår för honom.

Men när jag läser kallelsen gör mitt hjärta ett djupdyk. Jag har blivit dumpad. Min läkare vill inte se mig mer, han har skickat mig till en Hanna istället. Men för att inte visa mig besegrad beger jag mig mot mötet i vilket fall som helst.

Jag är sen och springer in men möts först av en reception där jag måste anmäla mig. Namn och legitimation blottas för att förhindra några missöden inför blinddejten. Kontrollanten är sadist och skrattar åt att jag är 20 år fyllda och därmed ska betala för att låta någon tafsa på mina leder.

Exakt. Jag är fortfarande 19 och kontrollantens hånskratt dog i samband med att jag fick berätta om min tonårsdel. Hade hon arbetat på Systembolaget hade situationen varit så mycket mer iögonfallande.

Min läkare gör entré när han ropar mitt namn. När han ropar mitt namn. Han heter Hanna och plötsligt får jag skuldkänslor för att jag kanske har ett alldeles för fyrkantigt synsätt på könsroller.

Han frågar mig det klassiska man gör på första dejten.
- Är du gift? Nej.
- Har du barn? Nej.
- Är det självvalt?

Nej, egentligen hade jag velat ha tre barn, man, villa och Volvo sedan fem år tillbaka, men jag blev inte beviljad lån till det där huset när jag var 14 så hela projektet föll. Tyvärr.

Dejten rullar på och han blir nyfiken på min kropp. Han vill höra mitt hjärta slå, mina lungor arbeta, mina leder gnissla och slutligen vill han även veta hur det står till med mitt blodtryck och närmar sig mina armar när han brister ut i ett "Herregud, du tränar inte, va?".

Han är min läkare. Jo, jag har biceps, jag har bara valt att inte stoltsera med dem.

- Har du inte tid till det?
- Nja, det är väl snarare så att jag inte tycker det är kul, så jag försöker undvika det, helt enkelt.
- Ja, det är likadant för mig. Tiden räcker inte till bara.

Han lyssnar inte.

Min hand är för övrigt lika stor som vanligt. Kommentaren jag får efter att läkare nummer två har kollat på den är "ja, det här är ovanligt, men det har hänt innan". Inte mer. Inte mindre. Jag har kvar min hand i storlek XL. Men jag är inte bitter.

Rosor äro röda

Nog för att jag trivs i Norge, på riktigt - inte bara som att jag trivs i brist på annat - jag trivs-trivs, men det finns inget som hemma. Jag tycker det är charmigt med nyckelharpa, norrländska, hoppande grodrollspel, Ä, Ö och att det inte klassas som billigt när en pizza kostar 99 kronor. Men mest av allt tycker jag att det är skönt att bara vara hemma, för att hemma alltid är hemma - oavsett vad.

Dock finns det otaligt många fördelar med att bara vara hemma vid utvalda tillfällen. För det första innebär det att mitt förakt mot att bo i en uppförsbacke inte hinner göra sig påmint. För det andra innebär det att jag sover desto bättre när jag väl lägger mig i min säng, en säng som på intet sätt är en våningssäng. För det tredje innebär det att mamma är desto bättre på att skämma bort mig.

Idag var bilen nytankad - för min skull. I köket har ett varmt täcke av matos börjat lägga sig och i resten av hemmet har doften av hemlagad mat redan etablerat sig. I vardagsrummet är bordet strategiskt placerat för att kunna ta emot vilka vilande fötter som helst. Smutstvätten är ren innan den ens har nuddat marken. Ibland lockas man av att få ramla bara för att få bli omplåstrad.

Det här med mammor är ett tidlöst vinnande koncept. Särskilt min mamma. Hon är rödhårig, bara det i sig kan få en att leva en dag extra. Sedan är hon egentligen inte särskilt mammig, utan bara bra. Bara perfekt. Bara min mamma. Hon är sådan där person som kan ge självklara svar på frågor som en stund tidigare verkat vara mer oklara än relativitetsteorin. Hon är min mamma, min rödhåriga arbetsnarkoman till mamma. Trots att jag har en förkärlek till självständighet tror jag att jag bor kvar hemma till dess att jag byter hem mot kista.

Enligt folkbokföringen

Typiskt. Det började så bra. Jag är hemma och har varit hur bekväm som helst med det. Bussresan var positiv trots en bitter busschaufför och en fullsatt buss. Tiden gick nästan fort och jag satt och komponerade tidernas blogginlägg innehållandes alla de rätta formuleringarna och roligheterna man kan tänka sig.

Sedan kommer jag hem och öppnar brev. Läser brev. Hittar mobilräkningen och sätter mackan i halsen.

Jag är lite bitter. Prata inte med mig.

Egentligen är jag på gott humör. Så länge ingen, ingen, nämner pengars existens.

Jag har en mjälte till övers om någon har letat efter en sådan. En njure också. Pris efter överenskommelse.

Hard work, work

Lite annorlunda ær det trots allt. Allt, det vill sæga. Att bo i Oslo, att jobba, att inte gå i skolan, att betala hyra, att vara tvungen att laga mat, att tvætta (i en lægenhet 20 minuters promenad bort då ens egen tvættmaskin inte fungerar), att sæga avis istællet før tidning och att tvingas vara ytterst noga med att aldrig vara yr.

Men jag tycker om det. Tror jag. Jag tycker mer om att plugga æn att jobba. Men jag tycker om det. Jeg liker det. I vår ska jag plugga och længtan efter bøcker som ger en træningsværk ær påtaglig.

Men åter till prat om jobbet. Nog før att jag får komplimanger, igår var det "før dig gør jag vad som" - visserligen hade jag inte frågat mer æn om han ville ha en tidning, men det var en upplevelse - men nu har jag fått vænner också. På något sætt lyckas danskarna hitta mig och efter två dagar på samma stælle har jag nu blivit bundis med två olika sådana. De pratar, jag nickar och ler nær jag tror det ær passande.

Det hær med att tjæna pengar ær inget jag behøver. I resterande del av mitt liv ska jag plugga. Och rædda værlden vid sidan om.

Nog før att det ær ett trevligt jobb jag har som ger mig træningsværk i kinderna, men det ær inte det mest intellektuelllt stimulerande jag har støtt på. Av, vad jag tror ær den anledningen, har jag nu børjat læsa lexikon nær jag kommer hem.

Idag var jag wild and crazy før øvrigt. En svensk kom fram och børjade prata med mig på jobbet, sedan kom hans kompis. Vi pratade. Jag tror jag råkade bjuda hem dem ikvæll. Det kan vara spænnande. Om de inte ær styckmørdare ska jag berætta det før mina barnbarn. Att jag misann kan vara wild and crazy. Bara sådær. Ibland så.

Flyt.

Idag fick jag höra att jag hade ett vinnande leende. Igår fick jag höra att jag var vacker, pen och hade flott hår.

Idag kollade jag på muf.se och hittade mig själv på bild,
http://www.muf.se/artikel/591/nyhet/sommarens-insandare
Smickrande foto om inte annat.

Imorgon har jag en anställningsintervju för ett extrajobb.

Pen solidaritet med synfel

Egentligen ær jag mest hungrig, men i egenskap av solidarisk tænkte jag låta en yttring ske hær før att påvisa mitt fortsatt norska leverne.

Hæromdagen blev jag kallad pen med pent hår. Han frågade efter røk, fick ett nekande svar men stod kvar. Sedan sade han att han egentligen bara ville prata med mig och dærfør hade røk-frågan som en ursækt. Det var kul. Sjælvklart var det en man på 30+. Uppenbarligen tilltalar mitt utseende dem som nærmar sig den åldern dær synen førsvagas.

Jobbet går bra før øvrigt. I fredags var det pizzakvæll med såvæl gratis pizza som øl och idag var det måndagsmøte med tillhørande frukost. Øvriga dagar kan man konsumera alla mængder kaffe, choklad och så vidare som man vill. Sedan har jag lite arbetsuppgifter också - før den som ær intresserad av sådant efter en dag med ett matintag innehållandes fem mackor.

Aftenposten ær min arbetsgivare och jag sæljer prenumerationer men tvingas kalla det abonnemang. Jag står vid olika stånd och tænker MUF-kampanj med tillhørande løn och utan politiska budskap. Vad jag saknar ær schlagermusiken. Blixtar och dunder tænker jag føreslå nær jag lyckats ge lite seriøsa intryck.

Ungefær så långt har jag kommit med mitt liv, tror jag.